HANDFAST BILDPOESI
2005-01-25
“Minnesskogen, bildskogen kan inte ödeläggas. Den lever kvar i vårt medvetande, den svävar i vårt blod. I denna vildmark leder inga vägar hem eller bort. Här går du. Här är din rikedom. Här gräver livet självt efter sitt vatten. Allt verkar vackrare, tydligare, mer påtagligt. Och smärtan söker din blick. “
“ALL ORSAK till att något övergår från icke-varat till varat är ju poesi”, menade Platon.
I den meningen är Maya Eizin Öijers verk handfast bildpoesi. Känslor, tankar och erfarenheter som inte låter sig sägas görs närvarande i hennes konst. Man ska nog inte försöka se hennes bilder som rebusar eller pussel som har en lösning. De skapar i stället en kreativ oro som kräver sitt, tror på dig som betraktare och gör dig aktiv i förhållande till verket. Så startar goda interaktiva processer.
I en av hennes bilder ser man en kvinna som pekar på sitt huvud. Hon verkar koncentrerad, inåtvänd och njutande. På den mörka bakgrunden finns två grupper av prickar; en med tre och en annan med fyra. Nertill är en sträng spänd som på ett enkelt instrument. Och på en spik bredvid hänger en stråke. Verket heter “Hörselhallucination” och är från 1993.
Konstverket som ett instrument, vilken sympatisk tanke? Tillägnelsen som en hallucination. Varför inte? En synvilla är minst lika informationstät och tydlig som varje annat synintryck. I hörselhallucinationen dominerar ljuden och musiken, fast det är alldeles tyst för andra. Så är det ju när man uppfylld av ett konstverk inte kan säga hur och varför.