DN KULTUR MITTUPPSLAG NYÅRSAFTON
I morgon är det 2009.
Vi firar med Bruno K. Öijer som skrivit en nyårsdikt speciellt för DN:s läsare. Maya Eizin Öijer har illustrerat.
LANS AV LJUS
jag står i fukten
och kylan
på den här järnvägsperrongen
och om den där runda
svartvita klockan därborta går rätt
är det snart ett nytt år
jag ser inte mycket ut för världen
röker bara på en hyfsat
god cigarr jag måste fått av någon
som tack för att jag nyss uppträtt ikväll
inför en handfull människor
på en teater jag redan glömt bort namnet på
ett violett duggregn
driver vilset hit och dit över spåren
innan det får syn på mej
och skadeglatt vänder åt mitt håll
gaddar ihop sej
till tunn is kring mitt hjärta
och mitt hjärta slår tillbaks
strör värme genom min kropp
en man
i dunklet framför stationshuset
rotar i en soptunna
ljudet ekar i natten
som strofer ur Bergspredikan hamrade i metall
och nästa gång jag tittar till
har klockan passerat midnatt
någonstans lyfter
människor sina champagneglas
och skålar för varandras lycka och välgång
medan allt osagt och förträngt
gnager gråsvarta hål i deras samveten
men varför tänka på sånt nu
när betongen
börjar vibrera under mina fötter
och godståget ylar till
vrålar sej fram mot mej
jag tar ett steg bakåt och slutar räkna
hur många vagnar som flimrar förbi min blick
men det är säkert femtiosex stycken
lika många som dom år som gått
sedan Hank Williams dog på nyårsdagen
i baksätet på sin turnébil
utbränd av nattliv sprit och olycklig kärlek
utbränd av vägarna poesin och musiken
utbränd av det liv han beskrev så väl
och gav till andra som en gåva
en gåva bara en faderlös man kan ge
och jag tittar till på stationsklockan igen
verkar som visarna börjat snurra baklänges
styrda av en osynlig hand
men det här vidriga duggregnet ger inte upp
har varken början eller slut
och Hank kom aldrig fram
till sin spelning i Ohio den där dagen
fyra tusen hade köpt biljett
satt och väntade
när en röst meddelade att showen var inställd
att Hank Williams avlidit på vägen dit
inte många i publiken trodde att det var sant
spridda skratt hördes
Hank hade ställt in
för många spelningar den senaste tiden
och alla visste varför
men efter ett tag blev allt uppenbart
skratten övergick i en stämning av chock
förtvivlan och öppen gråt
den upplysta lokalen släcktes ned
och alla satt där i mörker
innan en spotlight tändes
skar genom svärtan över deras huvuden
och ristade
en vit cirkel i det ensamma tomma scengolvet
bakom ridån
stod medlemmarna i bandet förlamade
en av dom lyckades ta sej samman
slog an sin steel guitar
och trevade fram dom första tonerna
av Hanks låt I Saw The Light
I Saw The Light I Saw The Light
och nu är allt tyst och stilla
godståget har dånat förbi
perrongen ligger öde kall och våt
medan tåget rusar vidare genom natten
förvandlat till en lans av ljus
en vinande blixt
som vräker framtidens mörker åt sidorna
kastar långa svallvågor över husen och fälten
i varje vagn
ligger ett år av mitt liv på rygg
i en bädd av bomull löv och gräs
och åren liknar små varelser med sina händer
knäppta över brösten
och händerna lyser svagt omkring sej
blinkar ikapp
små eldsvådehänder
små eldsvådehänder små eldsvådehänder
tänker jag för mej själv
och tar ett par steg åt sidan
försvinner bort